Läste en
artikel i DN häromdagen. Där skriver Nathan Schachar om tjurfäktningens ställning i dagens Spanien. Artikeln var mycket intressant, men det som gjorde mig mest förvånad var nog de andra bloggarnas så onyanserade åsikter och svar.
Att bara skriva att tjurfäktningen är ett meningslöst djurplågeri förenklar det hela allt för mycket.
Nar jag pluggade i Madrid så hade jag rätt lite att göra på söndagarna. Söndagarna och måndagarna brukade jag ägna åt långa promenader runt i staden. En söndag i mars hamnade jag vid Las Ventas, den största tjurfäktningsarenan i Madrid. Jag upptäckte att tjurfäktningen skulle dra igång inom bara en halvtimme, så jag köpte en biljett och gick in. Jag hade redan innan tänkt att jag skulle kolla på minst en tjurfäktning under tiden i Madrid så varför inte just den dagen?
På programet den dagen så stod en tjurfäktning med novilleros. Detta innebär att de tjurfäktare som deltar är yngre och färskare som tjurfäktare än riktiga Matadores de toros.
Det var enbart kvartsfullt på läktarna på Las Ventas den dagen. Säsongen hade inte startat på riktigt och det var enbart ett fåtal entusiaster och några turister där. Jag satt där och hade egentligen ingen aning om vad som väntade. Min egen bild av tjurfäktning sträkte sig till Tjuren Ferdinand på julafton och iinte så mycket längre. Dock upptäckte jag snabbt att det är lite mer än man tror som stämmer i Disneys version. Banderiljärerna kom in, Picadorerna och sist Matadorerna. Tjurfäktningen drog igång och in på arenan kom den första tjuren.
En tjurfäktning är uppdelad på tre steg, eller akter (tercios/tredjedel). Första akten är att Matadoren och hans medhjälpare lockar tjuren runt arenan genom att vifta med "El Capote" (se DNs artikel). Man visar upp tjuren för publiken och låter den springa av sig. Akten fortsätter med att man lockar tjuren att stånga en Picadors väldigt vadderade häst. Tjuren stångar hästen, under tiden som Picadoren som rider hästen sticker tjuren i nacken, för att försvaga dess nackmuskler. Här börjar det börjar normalt sett tjuren också blöda en del. Under nästa akt sätter matadoren, eller hans medhjälpare banderillos i tjurens nacke. En banderillo är en färggrann pinne ned en hulligförsedd spets i änden. Här kan tjurfäktarna visa sitt mod genom att göra det på ett flertal olika sätt. Tittar man på de riktigt skickliga tjurfäktarna så är det ren konst. Rakt igenom hela tjurfäktningen så finns det krav på hur allt ska utföras. Det är inte alltid så lätt för ett otränat öga att säga om det är bra, men det är ofta lätt att säga om det är dåligt. Grace, hållning, finess och mod är bland annat nyckelord som en tjurfäktare måste hålla sig till. Under den sista akten, el tercio del muerte, är det bara Matadoren eller Novilleron själv som är ute på arenan tillsammans med tjuren. El Capote är utbytt mot den typiska La Muleta och ett svärd. Här kan Matadoren visa det han kan på bästa sätt. Efter att med hjälp av Muletan ha drivit tjuren under ett par minuter är det så dags.
Dödsstöten utförs genom att tjurfäktaren får tjuren att titta ner på marken där Muletan ligger, sticker tjuren genom skuldran och punkterar hjärtat.
Har en tjurfäktare lyckats göra allt bra, från första till sista sekund så kan han föräras ett eller båda av tjurens öron, och ibland till och med dess svans. Om han varit riktigt skicklig så kan han bäras ut, sittandes på någons axlar, genom den stora port som varje tjurfäktningsarena har.
En tjurfäktning tar normalt sett ca 20 minuter. Under en normal Feria de Toros avverkas 6 stycken tjurar under loppet av 2 timmar. Det vanligaste är då att det deltar tre olika tjurfäktare som då får två tjurar var.
Efter min första tjurfäktning i Madrid så bestämde jag mig för att ta reda på vad som var så speciellt med tjurfäktningen, så jag började gå regelbundet. Jag hann med 13 stycken föreställningar, ett otal tjurfäktningsrecensioner i dagstidningen "El Mundo", jag såg ett flertal gånger att tjuren "vann" (att han lyckades stånga tjurfäktaren, ibland allvarligt) och många öron som gavs bort. Jag såg också många bländande insatser där Matadoren gjorde saker som man inte trodde möjligt, blandat med en del undermåliga insatser där allt bara var dåligt.
Att jag lyckades bli fascinerad av tjurfäktningen är nog en högoddsare på många sätt. Jag är uppvuxen med djur och husdjur omkring mig och dessutom i "djurvänliga Sverige". Men som sagt, jag bestämde mig för att försöka ta reda på vad som var speciellt, att se bortom att det är en tjugominutersprocess att ta ihjäl en tjur. Jag kan inte säga att jag lyckades, men jag såg att det fanns något där. Att spanjorerna, som dessutom är oerhört stolta över sin kultur, skulle lägga ner en så viktig kulturyttring är en smått absurd tanke. De flesta spanjorer jag känner är inte intresserade av tjurfäktning, men de skulle inte kunna se att den skulle kunna försvinna, och de skulle heller inte önska det.
Det finns massor att skriva om tjurfäktning, men mitt bidrag i frågan begränsar sig för tillfället till:
Döm inte så fort, ta reda på fakta, sätt er och titta på 10 tjurfäktningar och läs recensionerna i el Mundo. Sen tar vi en diskussion.