Högt flygande planer/ Trött i hela kroppen

I tisdags var jag och en kompis, P, och spelade discgolf (frisbeegolf) på banan på Järva. För amatörspelare som P och mig, som brukar spela på "korthålsbanan" vid Domarringen så var det en rejäl utmaning.

Järva är en av de få banorna i landet där man måste betala för att spela och prisskillnaden mellan att spela en runda och att köpa dagkort, 40kr resp. 60kr, gjorde att vi gick två rundor.

Ett par av av hålen var riktigt spektakulära. 1:an till exempel går över en åskant. Träffar man utkastet fel hamnar man nedanför fairway och har en 5-6 meters höjdskillnad till korgen. Inte bra, men det var heller inte det värsta hålet... Jag lyckades till och med kasta bort en disc, en Valkyrie som jag hade lånat av P. Utkastet höll på att gå riktigt snett, som tur var studsade den mot ett träd. Oturligt nog spelade det ingen roll. Discen försvann in i ett snår bestående av pilträd och ett par ton brännässlor. Vi gav upp sökandet efter ett antal mindre nässelsting på armar och ben.

Kul var det, men ack så jobbigt. Dagen efter var jag matt i hela kroppen och kastarmen och ryggen ömmade. Jobbigt, men ack så kul. Jag och UKK ska försöka ta oss till den nyöppnade banan i Flottsund snart, så jag återkommer med en recension av den så småningom.

I krig och fiske är allting tillåtet

Innan midsommarhelgen så for jag till en av fiskebutikerna i stan och köpte mig ett ABU Garcia Cardinal Excellence UL-set. Ett kastspö av tunnare modell alltså. Jag funderade för ett antal år sedan på att köpa ett liknande set, då de så kallade UL-seten (står för Ultra Light) motsvarar nog bäst de fiskar jag normalt brukar fånga. Hemma i sjön vid stugan så finns det bara aborre och gädda och med ett kraftigare spö och tjockare lina så är det helt enkelt inte så mycket sport att få upp fisken när man väl fått den på kroken. Med ett ultralätt spö och rulle så kan man få ut mer fiskeupplevelse av mindre fiskar än man får av andra spön.

Dessutom skulle vi åka upp till Älvdalen och där i krokarna så finns det både harr, öring och röding i vattnet.

Det första jag gjorde var att jag tappade rullen i golvet så att den gick sönder. Detta märkte jag dock inte förrän jag höll på att sätta ihop utrustningen på midsommaraftonens eftermiddag. Vi hoppade snabbt in i en bil och for till Älvdalens sportfiskecenter (det ligger i campingreceptionen, annars hade det nog inte varit öppet) och köpte en ny rulle, en Daiwa Crossfire, även den ultralätt förstås.

Efter att ha spenderat allt för lång tid vid Österdalälvens vatten utan att ha sett skymten av vare sig öring eller harr (eller annan fisk för den delen) så gav jag upp. Det är tydligt att Österdalälvens fiskar inte är så lättlurade.

Ett antal dagar senare befann jag mig istället i familjens plastbåt, i den sjö som jag i alla fall för ett 10-15tal år sedan kunde utan och innan. Plötsligt vänder fiskelyckan och återigen ler fru FiskeFortuna mot mig. Efter ca 2,5 timme i ett milt duggregn så har min UL-utrustning, mina Reflex- och Sonettespinnare lockat upp sju stycken aborrar i någorlunda storlek i båten. Jag var tämligen nöjd fram tills
linan skapade något skatboliknande på spolen och jag snabbt bestämde mig för att avbryta kvällens fiske.

Kvällen efter var jag ute igen. Samma plats, samma Sonettespinnare (min Reflex hade gått till botten permanent kvällen innan). Återigen skördar jag framgångar. 3 stycken aborrar tycker att spinnaren såg trevlig ut och hängde med den till ytan. Även denna kväll avslutas dock med att linan trasslar sig. Jag började ana ett mönster.

Efter ett besök på en närbelägen sportfiskebutik inser jag att det bara finns två alternativ för att undvika den tidigare utvecklingen.

1. Att inte använda spinnare.
2. Att använda en speciell typ av spinnare som kallas Mörrumspinnare som inte tvinnar linan, men som däremot kanske inte är lika attraktiv på aborre som de andra jag använder.

Det är alltid bra med alternativ, men jag var inte så speciellt förtjust i något av dem. Att sluta användare spinnare var nog det alternativ som lät tråkigast då jag just dragit upp 10 aborrar på två kvällar, på just spinnare. Att gå över till Mörrumspinnare var dock värt en chansning så jag skaffade en sådan för att testa.

Två kvällar efter den senaste fisketuren var jag och min far ute på sjön. Vi for till samma ställe i sjön. En liten vik, perfekt inramad av näckrosor men med relativt lite växter i övrigt. Aktiviteten på ytan lovade som vanligt mycket. Småfisken hoppade, vilket i alla fall jag tolkade som att de var jagade av större fiskar ur djupet, tex aborre och gäddor. Ut flög min Sonettespinnare (jag kunde inte låta bli) över vattnet, landade en bit bort och genast kände jag att någon var intresserad. Efter att ha dragit upp ett antal aborrar på kort tid så lär man sig att känna skillnad på fisk och fisk. Det som satt på min krok var en aborre. Tyvärr lossnade den innan den visat sit lilla tryne för oss. Sedan var den min fars tur att ha besök på kroken. Hans gröna Tormentor-wobbler utgjorde tydligen ett alltför smakligt mål för en STOR fisk och plötsligt pekade spötoppen mot botten. Fisken grävde ner sig i botten och lyckades därmed ta sig loss, men stor var den. Min far drog för ett par år sedan upp en 10-kilosgädda i samma vik, så han vet hur de känns, och den som släppte var stor...

Sedan var det min tur att börja pröva min Mörrumspinnare. Min förhoippning var att aborrarna skulle vara lika förtjusta i den som de var i Reflexen och Sonetten, men där fick jag tji. Inte den minsta lilla aborre visade intresse av min Mörrumspinnare. Nu hann jag inte riktigt slås ner av det, då jag istället fick två gäddor på ganska kort tid. Inga bjässar direkt, den största låg väl på ca 2 kilo. Det roliga i det hela är ju dock att en tvåkilosgädda känns en del på en UL-utrustning.

På väg in mot land på hemvägen så slängde vi i varsin wobbler. Pappa fortsatte med sin 26 grams Tormentor, jag slängde på en 4 grams liten Rappala-kopia. På väg in mot bryggan högg det igen, och ytterligare en gädda i 2-kilosklassen drillades in (bland annat efter ett ordentligt luftsprång!). Sammantaget så kan man säga att jag tog en gruvlig revansch efter den så tomma kvällen vid Österdalälvens strand, genom att dra upp 11 aborrar och tre gäddor i Sörmland istället. På det hela taget en succé för min UL-utrustning, och för sjön hemma. Vet ni vad det bästa är? Att all fisk jag fångade hemma finns kvar i sjön. Allt släpptes tillbaka för att kunna glädja kommande generationer.

Önskelista- del 3.

Nu till 3:dje plats på min önskelista: Bohus-kanna

Porslinet tillverkades på Gustavsberg under 1950- 1960- och 1970-talen. De enfärgade dekorerna togs fram av Stig Lindberg för att vara en enkel och stilren variation till allt med skrikiga och övertydliga mönster som fanns i slutet av 50-talet och början av 60-talet. Dock efter bara ett par år lanserades Bohus-Berså (se bilden), som är ett av de starkare mönster som Gustavsberg släppte under perioden. Berså fanns i produktion mellan 1960-1974, och den andra kända dekoren på denna kanna, Blå Husar, tillverkades mellan 1968-1973.

För att förstå varför jag vill ha en kanna av denna typ, bör man tänka sig in i följande situation:

Du sitter vid en vit trädgårdsmöbel under blommande äppelträd. Solen silar sig ner mellan bladen och en ljum bris drar fram över landskapet. Framför dig på bordet står en brödkorg med nybakade kanelbullar. Du sträcker dig fram över bordet och tar tag i den immiga Bersåkannan och häller upp ett glas sval rabarerdricka.

Förstår ni nu?

Bästa citatet någonsin...

Bästa citatet någonsin:

- Det här var så dåligt att det inte borde få kallas film.

"Hans Wiklund, om Britney Spears film Crossroads"

Matiné någon?

I söndags var vi och såg månadens andra storfilm, Pirates of the Caribbean at worlds end. De recensenter som tycker att "Pirates.."-filmerna börjar gå på tomgång kan jag bara delvis hålla med.

För ett par år sedan, när den andra Harry Potter-filmen lanserades, så sågades den av ett par recensenter. Träigt skådespeleri, alltför konstiga händelser, platt dialog osv var sådant som störde dem. Då som nu händer det att recensenter skjuter ett par meter utanför målet. De lyckas inte se att filmen faktiskt uppfyller de andra kvalitéer som faktiskt söker om man går för att titta på en sån film. Det man vill se är märkliga situationer, roliga specialeffekter, och nån manlig medlem i familjen Weasley som gör bort sig (dvs åldras för fort, kräks sniglar, blir olyckligt kär, har fåniga kläder osv), samt en dos spänning av lättformat.

Så, tillbaka till Jack Sparrow, vad vill en biobesökare se när han/hon går på bio för att titta på Pirates of the Caribbean? Jo, de vill se snygga män (Johnny Depp och Orlando Bloom), otroliga specialeffekter, sanslösa svärdsfighter, otroliga miljöer, onda skurkar, intriger, övernaturligheter, udda humor samt fart, fläkt och spänning!

Som en matiné där man inte vill se annat än just det, så är den nya piratfilmen perfekt! Filmen är lång, nästan tre timmar, men känns inte för lång. Farten hålls uppe hela tiden, utan att för den skull inte ge någon trötthetskänsla (som tex MI3 gör). Det får nästan sägas vara en bedrift.

Dessutom måsta jag säga att jag inte kan låta bli att förundras över Johnny Depp. Han väljer att bara vara med i de filmer han tycker om själv, och lyckas konstant plocka russinen i kakan. Han har under sin karrriär verkligen lyckats med en udda samling filmer, tex Benny and Joon, Edvard Scissorhands, From Hell, Sleepy Hollow, Charlie and the chocolate factory och nu Pirates-filmerna. Det är en imponerande samling, på alla sätt.

Prylar!!!

Härom dagen när jag var på Clas Ohlson för att kolla på fiskegrejer, så snubblade jag över en Skypetelefon istället. Saker blir så sällan som man tänkt sig...

Eftersom jag inte är en "smutsig PC-användare" utan har en MAC istället så blir resultatet att det är lite knepigt att hitta vissa tillbehör, som tex Skypetelefoner. Den variant jag hittade, IPEVO free.1, har jag kikat på ett tag eftersom den marknadsförs via Skypes hemsida som MAC-kompatibel. När jag då snubblade över den på Clas Ohlson för en halvbillig penning så köpte jag den direkt. Köper man den via skype.com får man betala alldeles för mycket i frakt, så det var aldrig aktuellt.

Efter ett testsamtal med min far (där han dessutom hade den web-kamera inkopplad som jag gav honom i julklapp, mycket skoj), så kan jag bara säga att det är faktiskt skönare att prata i en lur än mot en inbyggd högtalare. Dessutom ligger den bra i handen och mot örat. Med andra ord, det är bara att rekomendera!!

Önskelista- del 2.

Dags för del 2 av min lilla önskelista. Red Top!

Red top var en av de serier som gjorde Marianne Westman känd. Den producerades vid Rörstrands fabrik i Lidköping under första halvan av 50-talet. På min önskelista ligger den för att den har en otroligt vacker form, framförallt de karrotter som finns med lock. Trots att designen är över femtio år gammal så känns den hypermodern.