Innan midsommarhelgen så for jag till en av fiskebutikerna i stan och köpte mig ett ABU Garcia Cardinal Excellence UL-set. Ett kastspö av tunnare modell alltså. Jag funderade för ett antal år sedan på att köpa ett liknande set, då de så kallade UL-seten (står för Ultra Light) motsvarar nog bäst de fiskar jag normalt brukar fånga. Hemma i sjön vid stugan så finns det bara aborre och gädda och med ett kraftigare spö och tjockare lina så är det helt enkelt inte så mycket sport att få upp fisken när man väl fått den på kroken. Med ett ultralätt spö och rulle så kan man få ut mer fiskeupplevelse av mindre fiskar än man får av andra spön.
Dessutom skulle vi åka upp till Älvdalen och där i krokarna så finns det både harr, öring och röding i vattnet.
Det första jag gjorde var att jag tappade rullen i golvet så att den gick sönder. Detta märkte jag dock inte förrän jag höll på att sätta ihop utrustningen på midsommaraftonens eftermiddag. Vi hoppade snabbt in i en bil och for till Älvdalens sportfiskecenter (det ligger i campingreceptionen, annars hade det nog inte varit öppet) och köpte en ny rulle, en Daiwa Crossfire, även den ultralätt förstås.
Efter att ha spenderat allt för lång tid vid Österdalälvens vatten utan att ha sett skymten av vare sig öring eller harr (eller annan fisk för den delen) så gav jag upp. Det är tydligt att Österdalälvens fiskar inte är så lättlurade.
Ett antal dagar senare befann jag mig istället i familjens plastbåt, i den sjö som jag i alla fall för ett 10-15tal år sedan kunde utan och innan. Plötsligt vänder fiskelyckan och återigen ler fru FiskeFortuna mot mig. Efter ca 2,5 timme i ett milt duggregn så har min UL-utrustning, mina Reflex- och Sonettespinnare lockat upp sju stycken aborrar i någorlunda storlek i båten. Jag var tämligen nöjd fram tills
linan skapade något skatboliknande på spolen och jag snabbt bestämde mig för att avbryta kvällens fiske.
Kvällen efter var jag ute igen. Samma plats, samma Sonettespinnare (min Reflex hade gått till botten permanent kvällen innan). Återigen skördar jag framgångar. 3 stycken aborrar tycker att spinnaren såg trevlig ut och hängde med den till ytan. Även denna kväll avslutas dock med att linan trasslar sig. Jag började ana ett mönster.
Efter ett besök på en närbelägen sportfiskebutik inser jag att det bara finns två alternativ för att undvika den tidigare utvecklingen.
1. Att inte använda spinnare.
2. Att använda en speciell typ av spinnare som kallas Mörrumspinnare som inte tvinnar linan, men som däremot kanske inte är lika attraktiv på aborre som de andra jag använder.
Det är alltid bra med alternativ, men jag var inte så speciellt förtjust i något av dem. Att sluta användare spinnare var nog det alternativ som lät tråkigast då jag just dragit upp 10 aborrar på två kvällar, på just spinnare. Att gå över till Mörrumspinnare var dock värt en chansning så jag skaffade en sådan för att testa.
Två kvällar efter den senaste fisketuren var jag och min far ute på sjön. Vi for till samma ställe i sjön. En liten vik, perfekt inramad av näckrosor men med relativt lite växter i övrigt. Aktiviteten på ytan lovade som vanligt mycket. Småfisken hoppade, vilket i alla fall jag tolkade som att de var jagade av större fiskar ur djupet, tex aborre och gäddor. Ut flög min Sonettespinnare (jag kunde inte låta bli) över vattnet, landade en bit bort och genast kände jag att någon var intresserad. Efter att ha dragit upp ett antal aborrar på kort tid så lär man sig att känna skillnad på fisk och fisk. Det som satt på min krok var en aborre. Tyvärr lossnade den innan den visat sit lilla tryne för oss. Sedan var den min fars tur att ha besök på kroken. Hans gröna Tormentor-wobbler utgjorde tydligen ett alltför smakligt mål för en STOR fisk och plötsligt pekade spötoppen mot botten. Fisken grävde ner sig i botten och lyckades därmed ta sig loss, men stor var den. Min far drog för ett par år sedan upp en 10-kilosgädda i samma vik, så han vet hur de känns, och den som släppte var stor...
Sedan var det min tur att börja pröva min Mörrumspinnare. Min förhoippning var att aborrarna skulle vara lika förtjusta i den som de var i Reflexen och Sonetten, men där fick jag tji. Inte den minsta lilla aborre visade intresse av min Mörrumspinnare. Nu hann jag inte riktigt slås ner av det, då jag istället fick två gäddor på ganska kort tid. Inga bjässar direkt, den största låg väl på ca 2 kilo. Det roliga i det hela är ju dock att en tvåkilosgädda känns en del på en UL-utrustning.
På väg in mot land på hemvägen så slängde vi i varsin wobbler. Pappa fortsatte med sin 26 grams Tormentor, jag slängde på en 4 grams liten Rappala-kopia. På väg in mot bryggan högg det igen, och ytterligare en gädda i 2-kilosklassen drillades in (bland annat efter ett ordentligt luftsprång!). Sammantaget så kan man säga att jag tog en gruvlig revansch efter den så tomma kvällen vid Österdalälvens strand, genom att dra upp 11 aborrar och tre gäddor i Sörmland istället. På det hela taget en succé för min UL-utrustning, och för sjön hemma. Vet ni vad det bästa är? Att all fisk jag fångade hemma finns kvar i sjön. Allt släpptes tillbaka för att kunna glädja kommande generationer.
