Stockholmspromenad

För en vecka sedan promenerade jag från Centralen till kvarteren runt Norra Station för att komma till jobbets Stockholmskontor. Denna är en promenad som jag gjort en massa gånger redan eftersom mitt förra Stockholmskneg hade kontor i samma kvarter. Det lustiga är att när man plötsligt går samma väg som man gjort en massa gånger tidigare så faller tankarna gärna in i samma mönster som gångerna innan. En tanke som slog mig redan för ett par år sedan men som sedan somnat in i min hjärnbark vaknade plötsligt upp och sparkade till mitt medvetande.

När man går ut från Centralen och vänder vänster på Vasagatan för att passera Norra Bantorget, svänga upp Dalagatan upp mot Odengatan så tar man en sväng genom miljoner människors bild av trygghet.

Om man lyfter blicken och tittar norrut längs Vasagatan så ser man LO-borgens två torn och brunröda fasad. Även efter att LO körde sin plastiga "Facket försäkrar"-reklam för ca 10 år sedan så var fackföreningsrörelsen något av en livrem för många människor. Trots "svikande opinionssiffror" för fackföreningsrörelsen så står fortfarande LO-borgen där vid Norra Bantorget som en vågbrytare där storkapitalets stormvågor bryts.

Nästa anhalt på trygghetsvandringen mot Vasastan är Sabbatsbergs Sjukhus. Trots tråkiga landstingskläder, sterila korridorer, kulvertar och inte minst för att det var där Palme hamnade efter att han skjutits på Sveavägen och senare avled så känner ändå jag och många med mig en blandad värme och kyla i bröstet när man ser Sabbatsbergs sjukhus. En symbol för sin egen dödlighet, men även en symbol för människors livsvilja.

Den sista symbolen är lätt att missa, men är å andra sidan betydligt mindre tve-eggad än de övriga. En liten mässingsplakett i en port på Dalagatan, med vacker utsikt över Vasaparken, levde och verkade Astrid Lindgren fram till sin död. Den första Astrid Lindgren-boken som jag själv läste och som verkligen gjorde intryck på mig var "I skymningslandet". Den handlar om, som så många andra av hennes böcker, om ett ensamt barn som plötsligt får en oväntad vän. Astrids författarskap har skänkt miljontals barn en känsla av att vara trygga, att inte vara ensamma, trots frånvarande föräldrar, sjukdom eller för att de är annorlunda. Något sådant går inte att sätta ett värde på, men jag tror att Astrid ler stort mot alla barn från sitt moln i himlen.

När man kommer upp till Odengatan kan man välja att gå in på Tennstopet för att få en lämplig avrundning på trygghetsvandringen. En lätt berusning på klassisk Vino Tinto ger en falsk känlsa av trygghet som inget annat.